Det var längesen jag skrev nu men jag tänkte passa på att uppdatera lite nu när jag ändå inte har så mycket bättre för mig.

Jag har hunnit flytta och installera mig nu.
Mitt rum är ganska fint, även att det är gula väggar.
Jag tänker knappt på det längre.
Men jag älskar mina gardiner, jättemycket.
Dom är svarta med vita prickar.

Jag har det ganska bra i Umeå.
Jag trivs, så det känns bra liksom.

På måndag börjar skolan och jag är redan nervös.
Jag kommer vara ännu nervösare på måndag.
Men jag hoppas det blir bra. Att jag hamnar med lite roligt folk och sådär.
Antagligen gör jag ju det, eftersom vi ska gå samma program så borde vi ju ha nånting gemensamt, tycker jag.
Fast jag kommer nog vara yngst.

Min lugg börjar bli sådär lång nu också, så som jag vill ha den.
Om ett år eller så kanske den är lika lång som resten av håret, hehe.
Men nu ska jag åka och handla äpplen och tilltugg.
Vi hörs. Ciao.

Om ett par dar flyttar jag. Det känns jävligt bra, samtidigt som det känns jävligt läskigt och sorgligt.
Jag tror det kommer bli bra i Umeå men bara tanken på att flytta ifrån vissa personer får mig att vilja gråta.
Jag har typ insett att jag kommer missa så mycket, särskilt med Lilly.
Hennes ettårsdag.
När hon lär sig gå.
Hennes första ord.
Hennes tvåårsdag.
Osvosvosv i all oändlighet.
(sandla, gråt inte)

Anyways, det är jobbigt att leva i kartonger.
Det är jobbigt att det är tvestjärtar i alla kartonger.
Det är jobbigt att jag måste avbryta packandet varje gång jag börjar gråta.
Det är jobbigt att jag inte hinner säga hejdå ordentligt till alla.

Jag var där.
Jag var på Way out West och la mina sista slantar på att få se Broder Daniels hyllningskonsert till Anders.
Och det var så fantastiskt, jag kan inte sätta ord på det.
Jag fick se Broder Daniel, antagligen första och sista gången för mig.
Jag fick stå längst fram bland pandorna och gråta.
Jag fick se Henrik.
Jag fick uppleva mitt livs bästa dag nånsin.

"Vi är Broder Daniel och det här är våran sista konsert, någonsin"
"Farväl mina barn"

Jag kan inte sätta ord på hur fantastiskt det var. Jag var så fruktansvärt lycklig att vara där samtidigt som jag var så jävla ledsen. Det kan inte vara slut nu. Jag blir alldeles tårögd bara av att tänka på hur fint det var. Så förbannat fint.

There is no time for us. What is worthwhile in the world if you can't be with the one you love.
Jag vägrar inse att det är slut. Punkt.

Ahjomenvisst.
Jag är ju tjurig och sådär.
Suuuuuure.
Det var ju inte ni som bestämde allt över mitt huvud och trodde jag skulle gå med på att ni tror ni får snylta sen.
Dumhuvuden.

Galen dag. Farmor ligger inne på psyket, det kanske är lika bra det ändå.
Så hon får rätsida på sina problem liksom.
Tydligen hade hon försökt ta livet av sig flera gånger i Borås..
Det känns jävligt jobbigt, jag visst inte att hon mådde SÅ dåligt.
Känns som jag inte gjort nånting för att hjälpa henne.
Visst, jag har lyssnat på henne när hon ringt och jag har låtit bli att bråka med henne för det är bättre att låta henne prata liksom. Men det känns ändå inte tillräckligt, jag har inte hälsat på henne eller nånting.
Hon har bott i Nässjö i 2 månader nu och jag har inte hälsat på henne en enda gång.
Jag är så jävla värdelös..

Skjut mig,
häng mig,
döda mig,
begrav mig.