Jag var där.
Jag var på Way out West och la mina sista slantar på att få se Broder Daniels hyllningskonsert till Anders.
Och det var så fantastiskt, jag kan inte sätta ord på det.
Jag fick se Broder Daniel, antagligen första och sista gången för mig.
Jag fick stå längst fram bland pandorna och gråta.
Jag fick se Henrik.
Jag fick uppleva mitt livs bästa dag nånsin.

"Vi är Broder Daniel och det här är våran sista konsert, någonsin"
"Farväl mina barn"

Jag kan inte sätta ord på hur fantastiskt det var. Jag var så fruktansvärt lycklig att vara där samtidigt som jag var så jävla ledsen. Det kan inte vara slut nu. Jag blir alldeles tårögd bara av att tänka på hur fint det var. Så förbannat fint.

There is no time for us. What is worthwhile in the world if you can't be with the one you love.
Jag vägrar inse att det är slut. Punkt.