Idag var en svinbra dag på många sätt och vis.
Hade en intressant föreläsning (trots att föreläsaren sa "braig, inte okej.)
Har haft astrevligt med Lotta, Emma, Maria och Jenis.
Käkat tårta för Emma fyller asgammal, vaxat benen och sådär.

Men, så kommer jag hem,
och det släpps en sån bomb över mig.
Nånting jag aldrig trodde skulle hända har faktiskt hänt
och nu när jag vet det så kan jag se alla tecken från långt tillbaka.
Åh, om man bara hade sett vart det var på väg då,
då hade man kanske kunnat göra nånting innan det var för sent.
Jag hade antagligen inte kunnat göra nåt åt det ändå,
men kanske någon annan, professionell.
Jag blir så förbannat ledsen och rädd..
Bara tanken gör mig illamående.
Jag blri äcklad av att veta att något sånt här kunde hända så nära mig,
mitt framför näsan på mig.
Samtidigt blir jag så jävla arg, men vad tjänar det till egentligen. Jag förlorar bara massor av energi.
Jag beundrar mamma och Pelle för att dom orkar..