Trött på att vara mig.
Trött på att alltid vara jag.
Otålig, elak, trångsynt, fördomsfull, bitter.
Det där är ju bara lite av vad jag är.

Jag vill ändra på mig, bli till det bättre men jag har ingen aning om hur jag ska lyckas.
Jag vet att det finns nån som är mycket bättre inom mig, som längtar efter att komma ut.
Nån som är trevlig, positiv, hjälpsam och allt det där som jag inte är.
(vilken jävla lögn)

Att hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.

Jag vill inte vara jag. Jag är så jävla krånglig. Blir sur för minsta lilla, särskilt på Lillen. Men ja, jag är rädd för att bli ensam, att jag ska bli utbytt mot nån som är roligare, snällare, bättre och framför allt smalare.
Det är ju det. Jag vill inte bli sviken. Jag är rädd för att bli sviken.
Jag hatar att jag är som jag är. Jag försöker dölja det men det är så jävla jobbigt ibland. Jag vill bara skrika ut allt, gråta och slåss till allt försvinner. Men vad ska försvinna, egentligen? Känslan av att vara ensam? Tomheten? Det går ju inte. Det blir ju ingenting kvar. (min kropp är bara ett skal utan mening)

Jag orkar inte skriva mer. Jag är för trött, det är ansträngade att vara sjuk. Jag har varit sjuk till och från i tre veckor nu. Vet inte om det är en "riktig" sjukdom eller om jag bara är överansträngd och sönderstressad. Jag tror på det sista.

Nu är det godnatt som gäller, imorgon är en ny dag med skola till 15.15 och sen råpluggande till naturprovet. Härliga liv!