Det slog mig innan hur skönt det är när det är totalt tyst.
Jag låg ute en stund för att bättre på solbrännan lite.
Allt jag hörde då var hur vinden susade i träden, ett och annat fågelkvitter och, om jag lyssnade riktigt noga, ett par bilar på avstånd.
Förutom det hördes ingenting och det var på nåt sätt så jävla skönt.
Att bara ligga där och titta på molnen, hur de ändrade form, drogs ut och delades upp.
Det var så rofyllt på nåt sätt, och nu stjäl jag ett citat från Håkan; nästan som en tavla.