Det här tar ju sönder mig.
I ena stunden tror jag att jag är säker på att det blir Umeå.
Allt kommer bli så jävla bra tänker jag, nya vänner, nytt ställe och sådär.
Sen..
Tänker jag på alla här som jag kommer dö utan.
Typ.

Sandra.
Frida.
Lillen.
Johanna.
Hanna.

Fan.
Det gäller ändå 3 år.
Visst, jag skulle kunna hoppa av efter en termin om det inte funkar men det känns så onödigt.
Flytta hundra mil bara för att bo där ett halvår, näää.
Umeå är säkert jättefint och sådär och jag lär väl få nya kompisar.
Men ändå.
Det känns fruktansvärt jobbigt just nu.
Hjälp mig.