Det är märkligt hur man förtränger saker.
Såna där saker som man borde minnas.
Jag minns knappt nånting av min barndom.
Folk brukar väl åtminstone ha vaga minnen av leksaker och sånt?
Jag minns nästan ingenting.
Mitt tidigaste minne är en den första boken jag läste själv när jag var runt 6 år.
Den handlade om en hund som hade ett lapptäcke den aldrig kunde vara utan.
Och sen en dag, när han var ute och lekte, gick hela täcket sönder.
Tygbitarna hamnade lite överallt och hunden var jätteledsen.
Han hade bara en liten liten bit kvar,
men så bestämde hans syskon att de skulle hitta alla de andra bitarna.
Och det gjorde de, mamman sydde ihop täcket igen och valpen blev glad.

Det är i stort sätt allt jag minns. Förutom ett annat minne jag har när jag var med min storebror och spelade fotboll med hans kompisar utanför skolan och jag stod i mål.
Bara för att jag inte skulle känna mig värdelös fällde dom sig själva och sånt. Det var rätt roligt har jag för mig.

Aja, det är mystiskt iaf. Att jag knappt inte minns nånting.
Det har väl knappast hänt nåt som gör att jag förtränger det, som en försvarsmekanism?
Fan, jag blir orolig av att inte minnas.